iwillgetstronger.blogg.se

Hej, jag heter Elina är 18 år gammal och bor i lule, jag har bloggat i 5 år nu, men jag har haft en några olika bloggar. Om jag ska vara älrig, vet jag inte varför jag startar denna blogg, men jag vill nog insperera andra med den här bloggen. Just nu lever jag i ett svart hål. Jag har från den 30:e novemer varit familjehemsplacerad i en familj i Piteå. Min syster har flyttat hem, men jag bor kvar. Jag minns den dagen min värld vändes upp och ned, jag skulle på ett möte på min skola, (jag börjar förövrigt sista året på naturvetenskapsprogrammet.) med kuratorn vad jag visste, men där satt inte bara kuratorn utan även två från socialtjänsten. Mina tankar var inte så mycket då, jag visste varför, men min syrra, var hon nu tvungen veta?! Jag var rädd och i chock. För jag trodde inte denna dag skulle komma. Jag var ledsen, men egentligen sp fruktansvärt glad och lättad för allt. Men sen den dagen, har jag kunnat slappna av, vilket har gjort till att jag börjat må så jätte dåligt och blivit deprimerad. För nu är jag fri, jag vart räddad. Men bara för det, för de började så många nya processer. Förhör, möten, rättegångar och bearbeting av allt som jag varit utsatt för hela mitt liv, vilket är ett svårt och stort steg, ett steg som tar lång tid, men jag får medecin som hjälper mig på traven. Men som om inte det var nog, måste jag kämpa med en massa massa svek. Vissa dagar är brutala, andra lite lättare. Men jag har nått botten och kämpar mig nu upp mot ljuset, som ibland är omöjligt att se, och ibland lyckas se lite ljus i livet. Men en sak vet jag, om inte jag hade berättat något för kuratorn och skolan inte hade tagit det vidare till soc och om inte dom hade gjort något, då hade jag inte suttit här och skrivit. För då hade jag inte orkat mer. MIna pengar var på väg att ta slut, jag var på väg att sluta äta helt, jag var helt enkelt påväg att tyna bort. Jag hade gått ner jätte mycket i vikt, jag var inte frisk, jag vart blekare och blekare. Ibörjan när jag vart placerad, de första två månaderna. Mådde jag nog sämre, jag var nära att läggas in och de var svårt att se nå hopp för att jag skulle bli bättre. Jag åt knappt, sov knappt, gärt och var rädd hela tiden. Jag använde all min styrka för att stiga upp, ta mig till skolan och lossas att allt var helt normalt att jag mådde bra, fast jag mådde så långt ifrån bra som man bara kunde. Men jag kämpade, jag höll mig stark, jag ville inte ge upp, nu när jag visste att mitt liv kunde vända, till ett liv utan att behöva vara rädd. Jag tog bussen till skolan, jag fick godkänt på proven, inte mer, men jag var nöjd, för jag ville inte gå om tvåan, jag ville klara av den. Jag hade mina vänner som stöttade och stöttar mig så otroligt mycket, jag har min familjehemsmamma, som stöttar mig, ger mig en axel att gråta mot. Kyrkan gav mig ett sommarjobb nu, så nu har jag pengar så jag överlever. Allt har fått vänta, träning, hitta på roliga saker, hälsa på folk. För min fokus har behövt vara på att bara orka med vardagen.  Det finns så mycket som spelar in och gör att jag är på väg upp, kanske om ett år, att jag mår bra igen, något som jag riktigt aldrig har gjort. Detta sommarlov, är det första jag någonsin sett fram emot. Jag skriver här, mer för att visa, att inget är omöjligt, för att folk kan få följa med under min kämpan att börja må bra igen.